Igår, för ett år sedan åkte jag in till farmor då hon blivit sämre. Vägrade nästan åka in tidigare, trots att hon varit på sjukhuset i en vecka då redan. Jag väntade bara på att hon skulle komma hem igen, bli bättre. Hon var ju bara lite sjuk. Att sen se hur pass dålig hon var kom som en chock!
Har inget dåligt samvete över att jag inte åkte in tidigare, för farmor vet vad jag tycker om sjukhus. När hon hade brytit lårbenet tidigare, o jag åkte till rehab o hälsa på henne så var hennes första ord: Men va gör DU här? o så sa hon till mamma: Jag vet vad Cajsa tycker om sjukhus!=)
För ett år sedan idag åkte jag, mamma o Johan in till falun för att hälsa på henne. Hon sov då hela tiden.
Vid kl 21 på kvällen bestämde jag o Johan oss för att åka in till henne o spendera natten med henne, vilken kom att bli hennes sista natt.
Vi satt med henne hela tiden, med undantag när vi gick o köpte dricka. När klockan närmade sej 01 så turades vi om att sitta bredvid henne, medans den andra vilade på en säng. Vid 03 kom jag på att jag hade legat i sängen sedan kl 01, o frågade då Johan om vi skulle bytas av. De gjorde vi.
03.30 kände jag att nått var på gång, vet inte hur eller varför jag kände så, men jag tror att det var för att hennes andning vart lugnare på nått sätt. Sa då till Johan; Jag tror de e dags snart! Sedan fick hon ett långt andningsuppehåll, o jag fick smått panik o ropade på Johan, som kom som en blixt. Då andades hon igen. Vid 03.40 vart det andningsuppehåll igen, alldeles för länge...fortfarande!
Johan försökte med sina skakiga händer att känna någon puls, jag gick mot dörren och larmade, vände mej om mot farmor o sen gick jag rakt ut i korridoren o letade efter nån, kunde inte vänta utan bara gick.
Kom då 2 sköterskor o jag sa: Det är klart nu! Idag undrar jag vad det är för slags mening, det är klart nu?
De bekräftade de ofattbara! Jag ringde pappa, jag kunde inte prata så Johan fick ta över. Han kom in till Falun o fick säga hej då till farmor!
Det känns tugnt idag, redan igår kväll var det tugnt! Natten blir nog oxå jobbig, och morgondagen som har datumet 29 oktober.
Det känns iaf bra att jag satt bredvid henne o tittade på henne då hon gick bort! Det kanske gjorde det lite lättare för henne att vi var där. Att våga släppa taget!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar